Årets älgjakt

Så var då detta årets älgjakt över. Vilket antiklimax alltså. Inte en endaste älg kom inom skotthåll, jka inte ens inom synhåll (det är samma sak för en mästerskytt av min ”kaliber”). Fan man blir ju förbannad. En hel veckas undansparad semester, öronmärkt för att tillbringas i skogen, i regn, och snö i oktobers andra vecka, ett mandomsprov utan motsvarighet med det det enda syftet att få fälla en älg för att sen kunna skryta om det för stadsborna. En veckas semester helt åt skogen, en vecka på Kanarieholmarna hade jag kunnat ta men nej, jag drar till skogs istället. Fan jag måste omvärdera det här med älgakten tror jag.

Det är djävligt orättvist det här med älgjakten alltså. Jag såg inte ens en älg och pappa såg knappt tio och fällde tre stycken. Det är tur att han inte är skrytsam av sig farsgubben för då hade det kunnat bli olidligt att bo hemma hela veckan.

För er som läst bloggen tidigare har ju redan kunnat läs om förra årets jaktbravad som Pappa Sune fixade till då han tog död på en älg med stanken från en av sina tåjuice-indränkte stövlar. Ni kommer nog inte tro mig när jag säger det men det är faktiskt så att han återigen har lyckas att ställa till med årets i särklass märkligaste jaktbravad.

Det var i torsdags. Vi hade bestämt oss att vi skulle jaga på Enberget. De som får passen högst upp får en promenad som är mjölksyraframkallande, med en brant stignng, en ännu brantare nedstigning ner i ”Grand Canyon” och en ännu brantare stigning upp igen på nästa sidan. Självklart fick undertecknad passet näst längst bort så det var bara att lätta på kläderna och bege sig iväg.

Det började snöa som bara den på torsdagsmorgonen. På med så mycket kläder som möjligt och sen sitta och flexa musklerna för att hålla värmen i två timmar var det som gällde nu. Snön yrde ned i små flingor som vinden virvlade omkring och gjorde så att det snöade nästan horisontellt. Det dröjde inte länge förrän det låg ett vitt täcke på marken. Det var tyst i komradion förutom korta samtal mellan hundförarna.

Alltså det här är helt otroligt men så här lär det ha gått till iallafall när farsan tog en älgkvalv den dagen. Farsan hade dragit ett pass ganska nära vägen och satt i ett skjuttorn för att de över ungskogen som var på väg upp. Under tiden han väntade på att vi andra skulle komma på plats så hade han byggt upp en snölykta av snöbollar( fånigt, jag vet). Efter en halvtimme hade en älgko smugit sig fram mellan småträden och några meter efter hade en älgkavl kommit smygande. Farsan smög upp geväret (kaliber 30-06 för den som är intresserad). Ha hade väntat in tills kavlne vände sig med sidan till och inte hade några träd i vägen och tryckte in avtryckare. Det hände dock ingenting och frasan svor inombords så högt han kunde. Den förbaskade avtryckaren hade frusit fast.

Det är nu som rutinen kommer in i bilden och skiljer jägare och skogsturister från varandra. Utan att förlora en sekund så tog instinkten över och farsan gick över till plan , inte B utan snarare Ö. Geväret skulle tydligen inte var behjälpligt i något dödande den här gången. ”Nej du gubbe, två gånger räcker dit mordiska svin” tänkte det och gick ut i strejk. Farsan titta de sig omkring och fann råd. Medan snön hade fördärvat geväret så hade det givit upphov till en hel arsenal till ispärlor som satt samman i snölyftan. Han ställde ifrån sig geväret försiktigt för att inte skrämma älgarna och böjde sig samtidigt ned och plocka upp en ispärla och gav den tre till snabba och extra hårda kramar.

Han tog sikte på tinningen på kalven och skickade iväg ispärlan så hårt han kunde. Älgkalven föll som en fura när ispärlan träffade honom. Kalven låg orörlig 25 meter bort men ko blev skrämd och sprang iväg. Farsan svingade sig ner från skjutornet och sprang fram till kalven. Han hade ställt sig bredvid och dragit upp kniven ifall kalven skulle resa på sig. Han ställde sig bredbent tvärs över kvalen och skulle till att skära halsen av den då kalven plötsligt sprattlar till med benen och ställer sig upp. Då kalven kommer upp på benen så lyfte den liksom upp farsan så att han hamnade på kalvens rygg. I samma veva så tappar farsan kniven, men får istället fatt på öronen på älgkalven. Kalven börjar grymta och springa nedför bergsluttningen med farsan å ryggen. Sune sa att han kände sig som en cowboy som var på tjurridning där han satt på kalven. Grankvistarna hade slagit honom hårt emot ansiktet på den vilda färden genom ungskogen. Plötsligt så kommer de fram till ett djupt och gammalt traktorspår som blivit vattenfyllt av regnvatten. Tar ett språng för att hoppa över men tacka vare farsans väl tilltagna kroppshydda ( i färdriktningen) så orkar han inte komma över. Kalven och farsan landar i det iskalla vattnet och en vild kamp på liv och död utbryter. Älgen kämpar för att komma upp men farsan håller allt hårdare i öronen på den och. Kalven blir allt tröttare av att kämpa för att hålla sig över vattenytan och farsan håller i allt hårdare, fast besluten att inte ge upp.

Hundarna och hundförarna gick igenom området på drygt två timmar och jaktledaren sa att vi skulle gå av passen och åka till rastplatsen. Efter att ha gått i 40 minuter kommer jag fram till farsans bil. Eftersom han borde varit vid bilen innan mig så blev jag lite orolig och ropade efter honom på komradion men fick inget svar, jag ringde honom på mobilen men fick inget svar. Det var inte så lågt till hans pass så jag började gå upp för att möta honom på vägen ned , mest för att hålla värmen under tiden. När jag kommer upp till hans pass å blir jag så klart förvånad när han inte är där då hans säck och gevär står i tornet. Jag tittar mig omkring och ser att ett par spår som går från passet och bort till ett par älgspår en bit bort. Där slutar pappas spår men älgens fortsätter. Vad än in i.....
Har älgen svalt pappa hel eller vad är det frågan om?

Jag börjar gå efter spåren som leder nedför bergen och efter ca. 100 meter så hittar jag dom båda. I trakorspåret sitter dom. Pappa fastfrusen på ryggen av en älgkval i ett översvämmat traktorspår. Farsan har vägrat släppa taget om älgen trotts att det har börjat frysa is på dom från vattnet i traktorspåret och snön som faller. Båda två är halt vit och täckta med nästan tio cm snö. Farsan berättade att när älgen äntligen gav upp och inte längre orkade kämpa för att komma upp då hade Sune blivit så nedkyld och stel att han inte kunde röra på sig och att hans kläder hade frusit fast i älgen så att han inte kunde röra sig. Älgen hade dött av kylan i vattnet för säkert en timme sen då jag kom och hittade dom. Jag fick hugga loss dom båda ur isen med yxa och sen skålade vi med en riktigt varm kopp kakao som riktiga kakaopöjker..

Ja så gick det till, jaggu mej, enligt vad farsan sagt. Nästa år ska vi kalla passet för ”Rodeopasset” efter denna bravad och det passar ju bra med Grand canyon också.